Av Dan Jansson
Om denna äventyrliga resa berättar Hilding Fagerberg i boken
Med Volvo till Kanaan (Svenska Alliansmissionens förlag, Jönköping
1954). Boken har senare följts av flera intressanta reseskildringar från
denne gode berättares penna. Hilding Fagerberg fick sin kamrat
Birger Axelsson med på resplanerna och snart var planerandet igång.
Bäst att köra bil – en PV
Hur skulle de då bäst kunna ta sig till Jerusalem år 1953? Det fanns
flera alternativ, men också många hinder. Det gick förstås att flyga,
men det var allt för dyrt. Tåg till Aten och därifrån med båt var en
annan möjlighet, men den skulle minska möjligheten att få se andra
länder på vägen.
De kom fram till att det bästa var att resa hela vägen med bil, och
började genast undersöka marknaden för att finna en lämplig småbil.
”Nästan alla småvagnar på den svenska bilmarknaden skärskådades i
sömmarna. Det gällde att få en vagn som var snål på bensin, ty vi
hade hört att den varan ingalunda var billigare i Orienten är i Sverige.
Dessutom måste bilen, när så erfordrades, kunna sluka mil, ty resan
var lång. Vidare måste den tåla en och annan törn samt helst vara
bäddbar.......... Vi tänkte på olika bilmärken, men till sist stannade vi
för en Volvo PV 444”.
Bilen inköptes hos Volvos återförsäljare Nyströms Bil i Jönköping.
Före avresan kördes bilen drygt 300 mil så att den skulle vara inkörd.
All service var utförd och i bagageutrymmet fanns ett ordentligt tilltaget
reservdelslager som återförsäljaren hade skickat med. Detta kunde
de båda resenärerna för övrigt lämna tillbaka oöppnat efter resans
slut.
Problem med visum och valutor För den som ville göra en långresa i
början av 50-talet var det inte bara att ge sig iväg. En hel mängd
formaliteter måste klaras av först.
Av de tretton länder som resan skulle gå till måste de ha visum till sju,
vilket tog sin tid att få. Vidare gällde en sträng valutareglering vilket
gjorde att de båda endast fick föra med sig 1500 kronor vardera plus
300 kronor för bilen ut ur Sverige. Den totala reskassan uppgick alltså
till 3300 kronor, som skulle räcka till mat, logi, embarkerings- och
landstigningsavgifter samt bensin för nästen 2000 mil. Biljetterna till
de tre båtresorna över Medelhavet betalades före avresan från
Sverige med svensk valuta.
Detta var före både resecheckar och kreditkort, så det enda som
återstod var att skaffa kontanter i lämpliga valutor och valörer, samt att sedan
förvara dessa på ett säkert sätt.
Utrustningen viktig
Utrustningen var omfattande. För en så lång resa gällde det att tänka
på alla eventualiteter. Bilen var välfylld med allt från synål och tråd,
täljkniv och tumstock till ett husapotek med koltabletter, ricinolja och
magnecyl.
Även kläderna var lite speciella. Kostymerna var utrustade med dubbelt så
många fickor som vanlig kostymer – alla med knäppbara lock för att
kunna gömma värdesaker. Språket var också ett problem –
småländska var det enda språk de båda resenärerna behärskade till
fulländning. Men den hjälpliga engelska och tyska Hilding kunde skulle
i de flesta fall visa sig vara tillräcklig.
Äntligen resklara
De 12 mars 1953 rullade den väl utrustade Volvon fram på ettans
växel genom snömodden på Västra Storgatan i Jönköping. Den förde
med sig två resenärer och förnödenheter för en resa genom tre
världsdelar. Målet och vändpunkten för resan var Jerusalem och resan
kom att ta drygt två månader. Först den 22 maj var bilen tillbaka på
svensk mark.
Resan genom Europa gick via Danmark, Tyskland, Schweiz och
Italien till Palermo på Sicilien där en båtresa var bokad och betald för
överfarten till Tunis i Tunisien.
Tjuvar i Rom
I Rom blev de båda resenärerna bestulna på en stor del av sin
utrustning när tjuvar bröt sig in i bilen, som lämnats på en livligt
frekventerad gata mitt på dagen. Detta sinkade dem så mycket att de
med nöd och näppe hann med båten till Tunis. Tack vare
nonstopkörning i mer än ett dygn genom Sicilien på mycket dåliga
vägar hann de fram till Palermo, just som båten skulle avgå.
Bland det som stals i Rom var den bilens tullhandling, carnet, som de
måste ha för att kunna föra bilen över gränserna efter vägen, samt
övriga handlingar på bilen.
Det lyckades dem att få ut bilen ur Italien utan carnet, men vid
framkomsten till Tunis var det stopp. Det blev till att vänta på att en ny
carnet, som de telegraferat efter från KAK i Stockholm, skulle anlända
vilket tog många dagar.
Äventyrlig ökenfärd
Så småningom hade de nödvändiga handlingarna kommit, bilen
kunde hämtas ut och resan genom öknen från Tunis till Cairo påbörjas
– en sträcka på 330 mil. Bilen klarade resan utan problem.
Inför ökenfärden hade de fått rådet att knyta en damstrumpa runt
luftfiltret för att undvika att få in den mycket fina ökensanden i motorn.
Detta råd var säkert mycket värdefullt med tanke på den begränsade
kapaciteten på originalluftfiltret.
Ett problem under ökenfärden var bensinförsörjningen. PV:ns
tankkapacitet på 35 liter förslog inte så långt när den på vissa ställen
var 65 mil mellan tankställena. Det blev till att förvara extra bensin i
lösa dunkar och fylla på efter vägen.
Ett annat problem var valuta. Att handla med utländsk valuta som
brittiska pund eller amerikanska dollar var förbjudet i flera länder och
om det inte fanns någon bank att växla i kunde det bli problem att få
bensin. Men även sådana problem gick att lösa och efter många
äventyrliga dagar kom de så till Cairo.
De båda hade blivit bestämt avrådda från att köra i öknen i mörker
eftersom de så skulle kunna bli ett lätt byte för ökenrövare. Men
mörkret kommer snabbt på denna breddgrad. Någon skymning finns
inte. Därför hände det att de ändå kom körande i mörker i
gränstrakterna mellan Tunisien och Libyen. Tack vare att bilen var
utrustad med sidosökare upptäckte de gränsstationen och kunde få
gränsformaliteterna avklarade. Utan införselstämpel i bilens carnet
hade de inte kunna få ut den ur landet. Något att tänka på för alla som
har sidosökaren mest som en prydnad.
Äntligen till Israel
Efter att under några dagar ha rest runt och beskådat sevärdheterna i
Cairo och gjort en avstickare till bl a pyramiderna vad det dags för
resan med båt från Alexandria till Beirut i Libanon. Därifrån gick resan
via Syrien till Jordanien.
Vid denna tid var Jerusalem en delad stad. Halva staden tillhörde
Jordanien liksom västbanken som hålls av Israel sedan
sexdagarskriget 1967. Det var omöjligt att resa från Israel till något
arabiskt land, därför besöktes alla de heliga platserna på västbanken
och i östra Jerusalem först innan gränsövergången vid
Mandelbaumporten i Jerusalem passerades där Volvon rullade in i
Israel.
Resvägen var totalt cirka 1700 mil
Hemåt igen
När tiden i Israel är över och det är dags att resa hem var Hilding
Fagerberg ensam i bilen. Birger Axelsson har rest hem till Sverige
med flyg på grund av en familjeangelägenhet.
Hemresan anträds per båt från Haiffa via Cypern till Pireus i Grekland.
Den fortsätter sedan genom Grekland, Jugoslavien, Österrike,
Tyskland och Danmark. Stora delar av vägen har Hilding Fagerberg
sällskap av medresenärer som han träffat på båten, och dessa bidrar
även till att dryga ut den nu allt skralare reskassan med bensinpengar för resan
mot Sverige.
De båda resenärerna efter hemkomster till Sverige iklädda var
sin fez.
Inga fel på bilen
Efter att ha varit borta i mer än två månader och tillryggalagt omkring
1700 mil återvände Hilding Fagerberg till Sverige och Småland den
22 maj. Att resan givit många outplånliga minnen förstår var och en
som träffar någon av de båda resenärerna. De har många spännande
minnen att berätta från den strapatsrika resan. Några problem med
bilen hade de dock inte på hela tiden. Den gick utan problem hela
tiden. Den rundsmordes nio gånger och oljan byttes vid sju tillfällen
men inga reparationer behövde göras.
Det är många dråpliga episoder som berättas i boken. Den skildrar
en tid innan massturismens dagar. Den ger också en god bild av
dåtidens politiska läge i mellanöstern. Spänningen mellan den
nybildade staten Israel och de omkringliggande arabiska länderna var
stor och denna spänning består ju än i dag trots de
fredsansträngningar som vi ser nu.
För Hilding Fagerbergs del var det den första av många resor till Israel
som reseledare. Senaste gången han var där var hösten 1995 - det
var 95:e resan dit!
Många av oss har säkert drömt om att göra en lång semesterresa
med sin gamla Volvo. Men att resa så långt som till Israel och hem
igen är det nog inte många som skulle reflektera över idag.
Men det går.
Det är bevisat.
Läs hela boken  "Med Volvo till Kaanan" på internet:
F26564 – bilen som varit i Kaanan.
Om hur Israelresenärerna återförenades med sin gamla PV.
|
