Att resa och bo i Volvo PV 444

I det första nummer av PV-Entusiasten som kom ut 1977 återfanns denna berättelse om en semesterresa med PV 444. Den gången var texten maskinskriven och det fanns inga bilder. Nu 30 år efter resan publicerar vi den igen med några av de 160 diabilder som Christer Brimalm tog under resan.

Av Anders Gustafsson
Då jag och en kamrat under två somrar reste runt i England och Skottland med min gamla ”fina” PV använde vi bilen som bostad. Detta sätt att bo anser jag mycket bekvämare än att bo i tält, vilket framgår av det följande.
Först vill jag emellertid beskriva bilens bakgrund, så att alla förstår varför jag värderar den så högt. Bilen, en pärlgrå Volvo PV 444 ES 1953 med chassinummer 44882, hämtades ny av min far och mig hos Jöhnckes i Linköping den 30 november 1953. Jag var då nästan åtta år, och såg detta som en stor händelse i mitt liv.
Bilar var ju inte så vanliga då. Nu har de ju blivit rena plågan i städerna. Bilen har använts av min far på vår lantgård, och sedan 1964 har även jag använt den.
Somrarna 1967 och 1969 var jag i England och Skottland med den, och sistnämnda år övertog jag den av min far. Den har alltid hållits i fint skick, och för att bättra på det helrenoverade jag motor och växellåda samt slipade och lackerade karossen i original pärlgrå kulör för två år sedan.
I bilen sitter fortfarande den ursprungliga B4B-motorn på 44 hk SAE, Bilens “namn” var E 32016, vilket numera är utbytt mot FXN 626.

Jag tänkte nu först beskriva de praktiska arrangemangen för att bo i PV:n. Jag gör det noga, eftersom jag hoppas att flera kan dra nytta av detta.
Jag tillverkade först två trälådor med masonitebotten, som lagom passade in bakom framstolarna. Dessa lådor anpassades så att de passade lagom när stolarna stod i sina rätta lägen med hänsyn till våra kroppslängder. Lådorna fick då måtten 55 x 29,5 resp, 55 x 31,5 eftersom vi var olika långa. Båda lådorna var 20 cm höga inräknat det bortlyftbara masonitelocket. De var då lagom höga för att lägga bakryggstödet på över nätterna.
Lådorna var indelade i två fack vardera och innehöll alla småprylar man behöver på en resa. Endast kläder och campingköksmat och dylikt förvarades i bagaget.
Bakom bakre ryggstödet ställde jag en formsågad masoniteplatta med höjden 5 cm över hatthyllan, detta för att inget skulle glida ned från hatthyllan på nätterna. Hålet till bagaget blev då täckt. Ett myggnät på masoniteram som passade att ställa i vänster sidoruta tillverkades också. Vi behövde även två smala madrasser av äldre modell, två plastpåsar, två kuddar samt två sovsäckar.

Bäddningen tillgick så här:
Främre ryggstöden skruvades loss och lades i plastpåsar under bilen. Framstolarna sköts fram. Bakre ryggstödet lades ovanpå trälådorna. Bakre sittdynan lyftes cirka 5 cm längre bak, så att den låg plant, och sedan fick övriga dynor följa efter bakåt. En alldeles utmärkt dubbelsäng med jämna mjuka dynor fick vi, detta p g a PV:ns mjuka dynor, utan tillstymmelse av hårda kanter Om man inte tar ut de båda stolryggstöden anser jag att det blir allt för trångt i bilen.

Första Englandsresanbodde vi fyra veckor på detta sätt, andra resan i två och en halv veckor. Allt gick mycket bra utom den morgonen jag fastnade i ratten och vaknade av att jag inte kunde röra mig ...

På dagarna låg madrasserna tredubbla i baksätet med kuddar och sovsäckar ovanpå. Då vi gick från bilen lade vi sovsäckarna på lådorna för att dölja dem.
Vid ett par tillfällen då det ösregnade var vi mycket glada för att vi bodde i bilen. Vi lyckades då utföra hela bäddningen utan att gå ur bilen. Vi bara stack ut de två plastpåsarna med ryggstöden. Torrt, varmt och skönt medan det flöt runt tälten.
Ytterligare en fördel var att vi som bilcampare fick bo valfritt på tältplatser eller husvagnsplatser. Oftast var nämligen husvagnsplatserna mycket renare och trevligare än tältplatserna.
Jag vill verkligen rekommendera detta campingalternativ till PV-ägarna, men provbädda i förväg och sov på plan mark med ett av de framåt riktade lägena av växlarna ilagt men inte 444:ans handbroms åtdragen under panelen, ty den svärtar ifrån sig.

Jag vill också nämna några episoder från vår resa.
Första dagen i England gick bagagelåset i baklås p g a. att det skar ihop i låst läge. Vi kom från Tor Anglia, och var i York då vi upptäckte detta.
Vi åkte till stadens Volvo-firma men där visste man inte ens hur en PV såg ut. Men man sade sig kunna ta hem ett nytt lås på 6 veckor!!
Då blir man glad.
Vi hittade emellertid en liten verkstad, där en mager äldre reparatör p.g.a. PV:ns utmärkta konstruktion lyckades hitta på ett sätt att hjälpa oss.
Han fick precis in våra resväskor i bilen genom det stora hålet mellan baksäte och bagage, och sedan kröp han in i bagaget och skruvade loss hela mekanismen på luckan, Härligt att kunna öppna igen.
Egentligen hade han bara behövt lossna en liten låsskruv, men vad gjorde det?
Han skruvade dit alltsammans och tog bort låsskruven, och sedan ”låste” vi luckan genom att på vanligt vis vrida nyckeln runt, men hela låskolven följde då med. Ingen upptäckte emellertid att bilen under de återstående fyra veckorna gick att låsa upp med en glasspinne, t.ex.

Redan 1967 väckte vår fina PV stort intresse bland engelsmännen och skottarna. Den såg ju mycket gammal ut med sina två bakrutor.
PV:n skall ju rundsmörjas var 100-de mil, och vid ett tillfälle var vi i Glasgow då det var dags. Vi frågade stadens Mercedes-firma om de kunde göra detta åt oss. De verkade inte så värst intresserade, ty de frågade om bilen gnisslade. Man kan ju undra hur ofta eller sällan engelsmännen rundsmörjer sina Mercedes-bilar.
Skottland är begåvat med många och branta backar. De brantaste hade lutningen 1:5. Man varvade upp PV:n ordentligt på ettan, backen planade ut och man tyckte det var nästan plant jämfört med tidigare. Man lade då i tvåan och detta hade ungefär samma verkan som om man dragit åt handbromsen. Det var bara att stanna och lägga i ettan på nytt.
På ett ställe på de skotska hedarna lyckades vi rulla 3,5 km med avslagen motor på en liten vacker och smal typiskt skotsk asfaltväg i det tjusiga karga hedlandskapet. För att inte störa idyllen hade man inte vanliga mötesskyltar, utan randiga vit-svarta pålar.
Jag rekommenderar verkligen en bilresa i Skottland på småvägarna i lugn fart. Fina vägar lite trafik och en underbar natur. Får och kor promenerar helt oberörda i vägkanterna, ty stängsel saknas oftast.
Förutom under denna senaste vinter har jag inte haft någon annan bil än PV:n i min ägo. Sedan 1971 har jag emellertid inte använt bilen vintertid. Har man vuxit upp med samma bil i familjen sedan man var åtta år, så får man en helt annan känsla för den än när man köper en välskött äldre bil av rent bilintresse.
Jag har oräkneliga minnen förknippade med den här bilen, och fler hoppas jag det skall bli när jag från sommaren endast tänker ha denna bil i min ägo. På grund av luftföroreningarna anser jag att man skall använda bil så lite som möjligt, särskilt i städerna. Därför anser jag att PV:n skall räcka för mina resbehov ännu i många år.

Sidan uppdaterad den 30 april 1997