De första åren med PV-klubben

Även om jag minns det väl så inser jag att det är länge sedan. Det har ju faktiskt hunnit gå några år sedan den där gråkalla söndagen i mars 1977 då de första PV-fantasterna samlades för att grunda PV-klubben. Att det skulle bli en klubb var väl inte alldeles säkert men sedan vi språkats vid en stund var det uppenbart att det bland de församlade fanns tillräckligt många krafter för att en klubb skulle kunna bildas.

Av Bengt Carlén

1978 anordnades den första träffen på Volvo i Göteborg. Fr.v. Roland Larsson, Volvo, Tomas Ahlberg (delvis skymd), Conny Björkman, Christina Norbäck (Tegner), Bengt Carlén och Bo Källqvist vars Volvo-droska vi står framför.

Det är från den 13 mars 1977 som PV-klubben kan räkna sina anor. Den som kan klubbhistorien vet att det var Conny Björkman från Falköping som tog initiativ till att bilda klubben genom upprop i några motortidningar.

Att Volvo detta år fyllde 50 år var väl inte den enda orsaken till att PV-klubben kom till. Conny, och många andra, hade länge retat sig på att de etablerade veteranbilsklubbarna inte riktigt intresserade sig för våra bilar. Då fanns det två sätt att angripa problemet på – att arbeta för Volvo inom de etablerade klubbarna eller att helt enkelt bilda en ny klubb.

Conny Björkman från Falköping – initiativtagare till Svenska Volvo PV-klubben. Fotot togs i samband med klubbens andra träff vid Sunds Herrgårdspensionat utanför Huskvarna i maj 1977.

Själv kände jag Conny flyktigt genom några telefonsamtal och visste att han hade funderingar på att dra igång en klubb. När han så på vintern 1977 gjord ett upprop i flera olika motortidningar nappade jag direkt och fick medlemsnummer 18.

Provisorisk matrikel

I februari hade Conny upprättat den första matrikeln som omfattade omkring 40 interimistiska medlemmar. Av dessa hade faktiskt 50 % hörsammat kallelsen till det första mötet i Friggeråkers bygdegård utanför Falköping; en plats som blev känd för ett betydligt större antal medlemmar då 10-årsjubileet avhölls där 1987.
Att 50% av medlemmarna kom till det första mötet har nog sin förklaring. Det måste helt enkelt ha funnits en större procentuell andel entusiaster bland pionjärerna då än i dag – annars skulle dagens klubbmöten dra flera tusen medlemmar.
Alla vet att så är det inte.

Självklart ordförandeval

I och för sig har klubben idag betydligt fler lokala möten än de första åren men jag vill ändå påstå att det var en förhållandevis bättre uppslutning kring klubbens aktiviteter de första åren än idag.
Självklart valdes initiativtagaren Conny Björkman till klubbens förste ordförande och Christina Norbäck från Västerås blev sekreterare.
Bo Källqvist, som per tåg tagit sig från Stockholm till Falköping, förklarade glatt att ”jag brukar alltid bli kassör” och så var den frågan löst.
Själv reste jag hem till Vargön efter att ha lovat att stå för en klubbtidning som föreslogs heta PV-Entusiasten. Dessutom hade jag tagit på mig uppgiften att utarbeta stadgar för klubben vilka skulle vara klara till näste möte i Huskvarna i maj.

Mer än PV?

Att klubben skulle heta just PV-klubben var inte alldeles givet. Det blev faktiskt en hel del diskussion inte bara om klubbnamnet utan även om klubbens verksamhetsområde, dvs vilka Volvomodeller som klubben skulle arbeta med.
Jag minns att jag den gången inte såg någon anledning till att ta med andra bilar än de med PV-anknytning men jag fick sedan anledning att fördjupa mig i den saken eftersom jag under tiden fram till nästa möte utanför Huskvarna i maj 1977 arbetade med stadgarna.
Vid det tillfället utökades styrelsen med Thomas Ahlberg från Borås som fick titeln klubbmästare. En tid förestod Thomas även en teknisk frågespalt i tidningen.
Under tiden mellan de två första mötena hade vi också insett att en klubb behövde två revisorer. Det blev Eva Birgersson från Västerhaninge och Kjell Söderberg från Uppsala som anförtroddes detta viktiga uppdrag.

Representant från Volvo

Vid den andra sammankomsten i Huskvarna knöts också den första kontakten med Volvo genom Folke Wahlstedt. Kontakterna med honom blev tämligen kortvariga då han snart övergick till annan verksamhet inom företaget.
I stället utsågs Henrik Moberger till formell kontaktman och han fick under några år lyssna till en rad önskemål från vår sida om både praktiskt och ekonomiskt stöd.
Snart utökades kontaktnätet med Roland Larsson och idag ser jag med saknad tillbaka på några år av trevligt samarbete med de båda. Särskilt minns jag många trevliga stunder då Roland och jag planerade de Volvo-träffar som hölls de första åren ute i Torslanda.

Vinjettbilen

Det var förresten på den första träffen 1978 som Anders Bengtssons A-modell avfotograferades. Fotot återkom senare som förlaga till den nya tidningsvinjett som Torbjörn Krantz kunde presentera i nr 1/80.

Denna bild av Anders Bengtssons A-modell var förebild för bilen i PV-Entusiastens vinjett. Notera högra framhjulet som sitter där det ska och därför inte syns i denna kameravinkel.

Samma vinjett används än idag men nu med ett tillritat höger framhjul. Jag kan hålla med om att det tidigare såg ut som om hjulet fattades men eftersom kortet är taget i vinkel så måste det se ut så. Och kortet som varit förebild för vinjetten visar ju det rätta förhållandet.

Kontakter

Under mitt arbete med forskning i Volvos historia knöt jag naturligtvis även många andra värdefulla kontakter och många dagar tillbringade jag i Centralarkivet på Volvo tillsammans med Lars Sjöberg och Rolf Johansson. Idag är tyvärr båda bortgångna.
Riktigt intressant blev det när jag började intressera mig för P1900. Eftersom jag läste Ratten redan på 50-talet så visste jag på ett ungefär vad det var för en bil och dessutom hade jag sett ett och annat exemplar ute i trafiken. Men i Centralarkivet fanns inte hela historien om bilen så i stället började jag forska på egen hand. Lennart Eriksson, Gunnar Ehrenström och Morgan Stenborg var väl de som gav mig mest fakta om turnéerna sommaren 1954. Jan Wilsgaard och Rustan Lange berättade om hur bilen designats. Lars Lund bidrog med intressanta fakta kring konstruktionsarbetet.

Även äldre Volvo-bilar

Under arbetet med tidningen önskade jag många gånger att vi från början hade förbarmat oss även över modellerna före PV:n. Det hade då kunnat bli en större variation i innehållet och framför allt vad beträffar bildmaterialet. Riktigt strikt var jag väl inte alltid men jag har heller inget minne av att jag fick några förebråelser för det.
De första åren arbetade jag för en stadgeändring till förmån för de äldre Volvo-modellerna och jag minns hur Jan Högmark och jag på ett möte i Tällberg våren 1978 slogs för en revidering av stadgarna. Hur det gick förstår var och en.
Ett av de vanligaste argumenten mot en revidering av stadgarna syftande till att ta in fler modeller av Volvo-bilar i klubben var att ”då kommer PV:n att försvinna bland alla andra modeller”.
Nja, så var det ju inte riktigt. Antalet bevarade exemplar av modellerna före PV 444 är ju lätt räknade så den invändningen höll inte. Dessutom uttrycktes det önskemål från Volvo om en klubb som tog sig an merparten av modellerna ur Volvos produktion under åren som gått sedan 1927. Även om det inte sas rent ut så antyddes det ändå att det i så fall skulle kunna bli tal om ett kraftigare stöd från Volvos sida. Men det var då det.
I dag är merparten av kontaktpersonerna från 70-talet pensionerade. De jag kontaktade och som blev mina kontakter hade alla varit unga på 40- och 50-talen och hade naturligtvis mycket intressant att berätta från 444/544-epoken.

Primitiv start

PV-Entusiasten döptes klubbtidningen till redan från början och när jag tittar i de första årgångarna påminns jag om under vilka primitiva former de kom till.
Nummer 1/77 omfattade tio sidor med tryck bara på en sida av varje ark. Tidningen skrev jag egenhändigt på en lånad skrivmaskin och omslagets motiv - en A-modell - hittade jag i en annons i tidningen Land.
Omslaget i övrigt fick åstadkommas med hjälp av tuschpenna och bokstavsschablon. Kjell Carlsson i Tranås såg till att ett tryckeri därstädes tryckte upp nr 1 i – om jag nu minns rätt – 100 exemplar.
Därefter trycktes tidningen hos Lycke & Lund i Stockholm och fr.o.m. nr 3/78 hos C W Carlssons Tryckeri i Vänersborg. Den sista tidningen för min del var nr 2/81 om man inte räknar ett kortare gästspel under några nummer några år därefter.

Manuell adressering

Ambitionerna beträffande klubbtidningen var redan från början högt ställda. Hela sex nummer skulle den utkomma med årligen. Ganska snart reviderades målsättningen till fyra nummer per år. 1977 blev det två tidningar. Åren fram till hösten 1981 – då Dan Jansson tog över tidningen – blev det tre nummer årligen.
De första åren handlade det om handarbete till 100%. Tidningen skrev jag på skrivmaskin och alla tidningskuvert försågs med handskriven adress. Lite lättare blev det när jag från klubben fick dataskrivna adresslappar att sätta på kuverten men skrivmaskinen övergav jag aldrig.
Efter hand höjde Torbjörn Krantz tidningens konstnärliga kvalitet genom sina proffsiga teckningar och vinjetter och Carlssons Tryckeri i Vänersborg gjorde också ett gott arbete.
”Ingen vet vad vår klubb är början till. Men det är roligt att leka med tanken på vad den kan komma att bli.” Så skrev jag i PV-Entusiasten nr 1/77. 20 år senare vet vi vad den blev. En proffsigt skött klubb med stor verksamhet inom olika områden. Nytillverkning, inköp och handel med reservdelar. Vidare en tidning som under Dan Janssons ledning utvecklats till en förnämlig publikation. Varierat innehåll, trevlig layout och färg inte bara på omslaget utan av och till även inne i tidningen.

Billigt men dyrt

Att tiden har runnit undan påminns man också om när man bläddrar i de första numren av tidningen. 1977 utannonserades t.ex. en originalbyggd PV 445 Pick-up för 3.000 kronor. Det förefaller billigt men då måste man ju också ta hänsyn till penningsvärdesförändringen. Går man tillbaka till gamla lönebesked från –77 skall man säkert finna att 3.000 kronor motsvaras av ganska mycket pengar idag.
Som en jämförelse kan jag nämna att jag 1971 svarade på en annons i Göteborgs-Posten med två A-modeller till salu för 2.500 kronor. Den ena besiktigad och skattad, den andra avställd. Priset förefaller idag verkligen hyfsat men för mig räckte det mer än väl till eftersom jag då hade en månadslön om 1.400 kronor netto.
Går jag tillbaka ytterligare några år i tiden, till 1963, minns jag att jag var erbjuden att få köpa en A-modell för 300 kronor, skattad och körklar. Någon besiktning existerade inte på den tiden. Men eftersom jag redan hade en gammal Borgward avstod jag från köp.
Naturligtvis gjorde jag ett felaktigt val. Borgwarden – rostig som ett såll – hamnade på soptippen i början på 70-talet. A-modellerna finns sannolikt kvar eftersom de redan 1971 hade ett visst samlarvärde.

Början till ett nytt arbete

”Ingen vet vad vår klubb är början till”. För min del blev den faktiskt början till mitt nuvarande arbete. Under tiden med tidningen fick jag kontakter inom Volvo bl.a. på tidningarna Ratten och Volvo På Väg, dvs Volvos lastbilstidning.
Första gången jag medverkade i Ratten var 1980. Med tiden växte skriverierna i omfång och från 1992 har det blivit arbete med tidningar och böcker på heltid.